Man är less på jobbet, barnen, arbetskollegor, föräldrarna, vädret, Sundsvall, lägenheten, humöret. Ja på allt och alla. Till och med idag, på en ledig lördag. Nog så är det grått å trist och eländigt, men lite positivt borde det väll ändå finnas. Det är ju helg och vi ska ut och äta och gå på bio...

Andra fredagen på rad som tårarna rann igår, men det är inget jag visar, jag är ju hon den där starka som biter ihop och kämpar på....

Ska man må så här? Varför? Vem vinner på det? Min bästa kollega mår också precis lika dant. Gråter om vart annat, har ingen ork till något. "Pennan mellan tänderna nu och fejkleendet är på plats, så kämpar vi oss igenom den hör dagen med" Vad skulle jag göra utan dig Irene???

Men vi har kommit fram till att det är jobbet inom barnomsorgen som är boven. För mycket barn och för lite personal. Och urusel lön för "slavjobbet"(sett från mina ögon)

Vi har nu i veckan jobbat typ två pedagoger ute med 24 barn och två pedagoger har sprunge inne och packat (måste flytta verksamheten pga dålig ventilation), så var det inte bestämt.

Men vi fejkflinar och kämpar på ute vi...

Å till vilken nytta. Barn som kommer trots att föräldrar är ledig till detta kaos, för inne går det inte att vara pga alla kartonger.. Hur tänker man??

Vet fasen inte vad jag ska ta mig till. Letar jobb. Mamma sa "flytta hem igen och jobba på Hemköp efter semestern igen med mig" Aaaaa varför inte, kan ju inte bli sämre än vad det är i nuläget iaf. Usch!