Vardagen fortsätter i samma mönster, något sjukhusbesök varje vecka. Mängder av snö, solen som börjar visa sig längre stunder om dagarna och snart kan jag sitta ute en stund mitt på dagen i solen. Men än är det skuggigt där.

Vi har gett Nexium ett nytt försök. Men eftersom Vilde är rätt rosslig och slemmig och det som mesta på morgonen, har vi valt att ge det innan lunchen. För annars kommer det upp med morgonhostan, som han spyr utav.

Vi ger det en vecka till och ser om det blir mindre kräk. Nu kräks han under nästan varje måltid. Dock inte så mycket. Men ibland ger han oss en rejäl på 110ml och ibland ingenting...

Väldigt märkligt. Men vi kämpar och vikten får upp. Nu i tisdags hos dietisten vägde han 8829g till sina 71cm. Bra!

Till veckan ska vi på MRT, titta på käkarna, bröstryggen och nacken. Se varför han gapar så litet och varför (som så många påpekar) han har huvudet lätt lutat åt höger.

Så då ska han fasta igen och sövas... Och missa mat och därmed vikt... Man ska inte tänka så, men det är svårt.

Annars är det fullfart. Vilde springer numera och kan gå i skorna ute i snön. Testade inne i veckan och igår tog han de första stegen ute, annars har han bara krupit och stått stilla. Allt har gått så fort. Från att bara ta två-tre steg när vi kom hem från Umeå den 18e januari. Man förvånas. Hoppas samma utveckling sker med kräkningarna också.

Sen måste vi planera vem som ska vara här med Vilde när syster väl vill ut. Gruvar mig, då ingen nästan vet hur man matar... Kims moster är nog den ända som faktiskt kan. Får fråga henne lite snällt.

Att be mina föräldrar att komma upp tar sin tid, men ska höra med dom också. Har ju skrivit en lapp om hur matningen med att montera på slangen och det går till och dom har sett mig tusen gånger hur jag gör känns det som.

Idag ska vi iaf fara ner till Forsa, härligt.