Med gråten tryckande upp i halsen känner jag just nu att livet är så jävla orättvist! Igår morse kändes allt så bra, dagen före Vildes op för gommen och äntligen ett slut med en massa kräk och mat upp i lill näsan på min lilla älskling...

Men visst hade vi delade känslor redan när vi åkte upp på måndagen. Både jag och Kim. Vi är ju vana motgångar. Så att få åka hem utan op pga sonden var egentligen väntat. Men visst hoppades vi in i det sista.

En sån miss från sjukhuset förstör en lite grann. All väntan och längtan och så en knytnäve i magen "jaha, han har sonden kvar... Jag måste ringa och höra om op blir av då"

"det måste ha blivit en miss, han SKA ha varit sondfri i minst en månad innan op"

Kul. Utan sond får han inte i sig ett smack eftersom han sväljer fel av nån anledning.

Så en av läkarna kollade och tyckte hakan var kort. Vissa barn med just gomspalt har så och då är just sväljandet och snarkande ett problem. Men Vildes megakinder förvirrar läkarna. Så det var svårt att säga.

Så det bästa med att vänta med operationen är att det tydligen minskar risken för ev komplikationer... Vad vet jag inte.... Men det är tungt idag ändå. Vi som varit inställda på detta så länge nu.

Vi kan inte trolla. Så nu får vi vänta på den där jävla peg-grunkan. Frågan är bara hur länge. För nu kräks han minst en gång om dagen och förmodligen är det sonden som stör och irriterar. Och typ var tredje dag kräks sonden upp.

Trots allt blev det en trevlig tur för oss tre. Typ 3,5h i bilen upp med en lugn och nöjd grabb och en natt på Hotell sedan typ 4h hem, då vi stannade och åt under vägen. Det var även Vildes första restaurangbesök.

I övrigt då. Jo, dopet blev bra och fikat hos mina föräldrar också, trots regn och rusk och trängsel inne. Men 64 pers, det är bra de.