2 februari 2017

Hade stora förhoppningar på den nya flaskan. Men där gick vi bet. Ingen favorit. Så idag testade jag den gamla igen. Å det ser ut som att han suger och det låter som att han sväljer, så man sitter och tycker att han är jätteduktig.

Sedan efter de 20 minuterna vi ska sitta med flaskan är slut och man tar en spruta och tar upp den kvarvarande maten så ser man att han knappt fått i sig något, kanske 5ml max.

Det blir ingen operation alls för dig lillen, om du inte äter... Så tänker man ju.

Nä, det är inte kul. Maten är så stressig för mig. Men jag vet att jag inte kan göra annat än att låta han suga och träna.

Detta leder ju till att man inte har nå tålamod för något.

Åsså har man tagit på sig att ta hand om en hund också... En unge som skriker och inte vill äta och en hund som kommer och gnäller och vill ut... Jag klarar snart inte det här.

Känner stressen över att hunden inte kommer ut i tid. Och stressen när han drar i kopplet. Jag märker att han känner av hur jag mår och det gör ju inte saken bättre. Han matvägrar vissa gånger och har börjat lukta, troligen från analsäckarna. Jag tror inte han mår bra här...

Har så svårt att säga till folk också hur det känns för mig. Jag är ju hon som klarar allt. Men det är jag inte. Fortsätter jag så här, så vet jag inte vad som händer. Snart ligger jag orkeslös. Och hunden då... Ja, han skulle jag vilja lämna tillbaka. Det bästa för han och för mig. Men, men. Hoppas rätt personer läser och inser hur det känns för oss.

Säkert tänker ni: "men du är ju ändå ute och går hela tiden" ja, det kanske jag är. Men då för min skull. Inte för en stressad hund. Som blir ännu mer stressad av hur jag mår.

Hunden har jag inte tid med just nu, men hur ska man få fram det, när man inte kan berätta... Kan inte ens prata med Kim om hur jag mår. Att en matvägrande bebis räcker... Igår grina jag och likaså nu när jag skriver och inser hur jag faktiskt mår av allt. Har faktiskt aldrig mått så här dåligt. Bara hunden kommer "hem" igen kan jag bli den vanliga, glada, lugna Jessica igen.

Ja. Blablabl men läs inte om du inte vill!!

Det är tur att Vilde är snäll över lag. Och inte skrikig.

1 kommentar:

Maria sa...

Hej Jessica.
Jag hamnade på din blogg av en slump.. vet inte om du minns mej men jag är mamma till Emil som gick på Håstaby. ��
Grattis till en otroligt söt liten kille! Jag vet hur jobbigt det kan vara under bebistiden och med en kille med extra behov ännu tuffare. Men jag hoppas att det kommer bli bättre och du kommer känna att du landar. ❤
Ang hunden så letar vi lite smått efter större hund och är det så att du känner att du vill placera om den, hör gärna av dej. Du kan nå mej på mailen maria.ling@live.com eller på Instagram Zappera.
Kram Maria

Sommar är det bästa

Sommar är det bästa